...
Cytomplasman i en organell:
Bilda ATP (Biologisk Energi)
Tillverkas proteiner
Translationen av mRNA sker där (Translation=DNA skrivs om till RNA)
mR NA läses av
I Cellkärnan
Sker transkriptionen av DNA (Transkription= mRNA översätts till protein)
Bildas mRNA
Vid Celldelning
Är kromosomerna löst packade
I Interfas
Är kromosomerna löst packade
Replikeras DNA (Replikation=Kopiering av DNA spiralen)
DNA
P=fosfat om binder till deoxribios= S=sockermolekyl
--- = Trappstegen består av 2 kvävebaser, det krävs 4 olika kvävebaser för att bygga upp den genetiska koden: A (adenin), T (tymin), G (guanin) och C (cytosin
RNA
Kvävebasen uracil används i RNA istället för tymin.
Proteiner
En stor grupp proteiner är enzymer, vilket betyder att de katalyserar kemiska reaktioner
Definitionen på en katalysator är att den sätter igång en reaktion utan att själv delta.
Gener utrycks i Proteiner
Originalritningen – DNA – finns tryggt förvarad i cellkärnan, Cellens arbetskopia utgörs av mRNA och man kallar kopieringsprocessen för transkription.
Efter att mRNA har snyggats till, vissa bitar RNA klipps nämligen bort.
Introner tas bort och de återstår bara exoner. mRNA transporteras till Ribosomerna där det sker en translation ( mRNA översätts till protein.)
Proteinerna deltar i olika processer i kroppen, t ex:
• mekanisk stadga och elasticitet. Vissa proteiner kan bilda långa trådar som ger hår, hud och senor dess styrka och
elasticitet.
• enzymfunktioner. De flesta av de kemiska reaktioner som sker i cellen möjliggörs av enzymer som fungerar som katalysatorer.
• transport av ämnen i kroppen. Här är det syre– och koldioxidbärande hemoglobinet ett utmärkt exempel.
• försvar. Antikroppar är proteiner som produceras av de vita blodkropparna och som identifierar främmande ämnen i
kroppen.
• muskler. Muskelcellerna byggs upp av protein som kan dras samman.
Transkription
1.Transkriptionen inleds med att de två DNA-kedjorna separerar genom att vätebindningarna mellan kvävebaserna bryts. Detta utförs av – precis – enzymer.
2. De blottade baserna i DNA-molekylen på den ena strängen kan nu binda till fria ribonukleotid–trifosfat-molekyler. I filmen visar jag endast hur baserna parar in, men i verkligheten har vi också förstås en mRNA-ryggrad som består av socker och fosfor. Varje nukleotid som binds in är ett komplement till de DNA-baser som succesivt blottas. A parar alltid med U och C parar alltid med G. Ja, just det, U istället för T. U står för Uracil.
RNA-molekylen sätts samman av ett enzym som kallas RNA-polymeras. Enzymet är endast aktivt när det är bundet till DNA så det är ingen risk att fria nukleotider sätts ihop slumpmässigt. Notera att mRNA bara består av en sträng jämfört med DNAs två och att det bara är den ena av DNA-strängarna som bildar mall. Enzymet RNA-polymeras binder nämligen först till en s.k. promotorregion som bara finns på den ena DNA-strängen och därefter börjar kopieringen.
3. När enzymet når en specifik stoppsignal släpper det och mRNA snyggas till. Intronerna avlägsnas och kvar blir exonerna som bildar den färdiga RNA-molekylen. Molekylerna minskar – i och med att intronerna avlägsnas – med mellan 75–90 % i storlek.
4. Därefter återstår transporten ut till ribosomen genom någon av kärnmembranets porer.
mRNA translateras till Protein.
1. Translationen inleds alltid med att tRNA med en lite modifierad variant av aminosyran Metionin (fMet) binds till mRNA vid ribosomens P–plats. Ribosomens andra del sätts på plats
2. Därefter sätts nästa tRNA med rätt antikodon på plats i position A och ett enzym ser till att de båda aminosyrorna binds samman med en peptidbindning. Därefter lossnar Metionins tRNAmolekyl från P–platsen, och hämtar ny metionin.
3. Hela ekipaget flyttas nu tre baser framåt så att vi får ett nytt fritt kodon på A–platsen, redo att ta emot en ny tRNA med rätt aminosyra.
4. Proceduren upprepas tills dess att en stoppkod dyker upp på A–platsen. Då binds inte något nytt tRNA utan hela aminosyrasekvensen kastar loss och proteinet är färdigt – nästan. Proteinet veckas därefter och får sin form beroende på vilka aminosyror som ingår och i vilken ordning de kommer. Olika proteiner får alltså olika egenskaper som gör att de kan utföra just sina specifika uppgifter i cellen, som t ex amylas.
